När ensamheten tar över, när det inte finns någonting kvar. Då är du där och ser mina tårar, ser mig gå sönder bit för bit.

Vattnet täcker dina höfter och bleka ben. Sipprar ner över dina nakna axlar och blandas med de salta tårarna som en efter en slår emot vattenytan utan ett ljud. Du är lycklig, underbart lycklig. Du ljuger.

Kranen slutar strömma och ögonlocken stängs. Andas in, andas ut. Tystnad.

Skratt, långt där borta skrattade du. Sorglösa skratt från en sorglös flicka. Klänningen fladdrade runt benen, virvlade när du dansade runt och runt i lycka. Blommor, trädgården doftade jasmin. Solen strök din ömma hud, spred en rodnad över dina vackra kinder. Blå himmel och mjukt gräs. Skorna hade du lämnat, du kände stråna tränga in mellan tårna. Kände hur de kittlades under dina bara fötter. Du log, plockade en blomma. En ros, en ros röd som blod.

Vattnet bränner dig och ögonlocken öppnas. Andas in, andas ut. Tysta skrik.

Svett och mardrömmar. Tårar, ångest och smärta. Flickans leende dog. Intrasslad i täcket, hon skrek i kudden. Ville aldrig vakna men var rädd för att sluta ögonen. Väggarna närmade sig, luften var kvav. Kunde inte andas, skrek. Men inget ljud lämnade hennes strupe. Skakade, grät. Hon slog knogarna blodiga. Till ingen nytta.

Ytan färgas röd och ögonlocken stängs. Andas in, men aldrig igen andas ut.