Throwback Tuesday
@ the moment
Life update;
In the far distance
That Man
Utvärdering Nyårsmål 2015
Årsresumé - Del 1/3
Next year journey
Varför jag slutade med Facebook
When you rest, you rust
Att ett liv kan vara värt så lite
Todays Outfit or Something / Krönikor
Idag publicerades förövrigt min andra krönika i tidningen, slänger upp din på bloggen i veckan. Förresten, tycker ni att jag ska börja skriva krönikor aktivt på bloggen? Släng iväg en kommentar och låt mig veta!
200 mil utanför halmstad
Alla vill vi ha vårt äventyr, packa en väska och köpa en flygbiljett utan retur. Din dröm kanske sträcker sig till Stockholm, ett grannland eller kanske hela vägen runt jorden. Ett äventyr där du kliver ut ur trygghetszonen för att göra något nytt och spännande.
Den 12 Augusti tog jag och min pojkvän Theo det där steget ut ur Sverige. Vi flög hela vägen till Irland, eller ja, Dublin för att vara exakt. Vi lämnade familj, vänner, hus, jobb och allt som kallades vanligt. Lite illamående och svimfärdiga, men även otroligt spända och förväntansfulla, klev vi in i vår lägenhet på andra sidan havet den där dagen för två månader sedan. Vi byggde upp en vardag ur något som för oss var tomt och främmande, vilket är det bästa val jag någonsin gjort. Men jag säger inte att resan har varit enkel. Lite kämparglöd har allt behövts.
För att kunna flytta utomlands krävs antingen en lång tid av förberedelser eller en förmåga att hålla huvudet kallt när listan på beslut och blanketer växer sig lång. Theo och jag valde att förbereda oss. Men jag tvivlar inte på att du skulle kunna köpa en sistaminuten-biljett idag och ändå klara dig riktigt bra på plats. Allt som krävs är nämligen vilja och målet att lyckas.
När du väl har landat och parkerat väskorna i hallen är det viktigt att andas ut, slappna av och känna efter. Klappa dig själv på axeln. Det tar ett dygn innan lägenheten slutar kännas främmande, en vecka innan du omedvetet valt vilken mataffär som är bäst, en månad innan du slutar köpa saker som du inser att du saknar och 60 dagar innan utrymmet mellan väggarna börjar kännas som ett hem.
När det är dags att köpa din tredje flaska diskmedel har ditt nya liv blivit vardag och vägen du kämpat dig fram på ser inte längre lika skrämmande ut i bakspegeln. Som en klok vän sa till mig. Ät den stora fula grodan först, för när den väl är svald ter sig alla andra grodor snälla och söta. Ta dina mål med en nypa socker i stället för salt för ingenting i livet är lätt, men oavsett storlek är en dröm värd att kämpa för.
Under de två månader som gått har jag utmanat sidor av mig jag inte tidigare mött. Jag har skrivit under papper tills pennorna tagit slut, köat i år hos otaliga myndigheter och växt flera meter som person. Självklart finns här fortfarande en längtan efter läsning i stadsbibliotekets mjuka fåtöljer och friska joggingturer längsmed Gallbergets många spår. Men enligt mig är livet för kort för att inte då och då fyllas med äventyr. För oavsett vart jag ska och vart jag varit välkomnar min kära hemstad alltid hem mig med öppna armar.
För vi säger att det är okej
Hello saturday
Ja, det där med csn
Jag ringer upp, ledsen och arg för tiden börjar rinna ut. Det är nu två veckor till skolan börjar. Deras svar är att det tar tre veckor till. Tre veckor för att kolla om skolan är behörig. Jag förklarar oerhört frustrerad att jag inte har de dagarna och efter det andra samtalet och trejdje vidarekopplingen får jag en kvinna som säger att hon ska göra allt hon kan för att hjälpa då det var dem som satt mig i denna situationen med sin felaktiga information. Så ja, antar att stenen lyftes från mitt bröst. Fast som jag sa tidigare, så enkelt ska det inte vara.
Jag väntar ytterligare fem-sex dagar. Och så, i lördags(ja, vem skickar egentligen ut sådant på lördagar när de inte kan konfronteras för svar förrän måndagen därpå?) fick jag ett brev i inkorgen. Skolan var inte godkänd på punkterna. Utbildningen räknades som gymnasial. Vilket de sa utan grunder på fick jag reda på sen, det var deras eget beslut efter jämförelse med det svenska skolsystemet, vilket låter som ett vettigt resonemang, eller?
Därefter bad de mig(!) att framföra bevis på att utbildningen skulle klara de punkter de gick utefter. För självklart är det mitt jobb att göra deras jobb. Eller vänta nu, så var det väl inte riktigt. Åtminstone så ringer jag, återigen frustrerad och ledsen då jag som sagt hade fått ett godkänt flera månader tidigare. Skickas från telefon till telefon. Ber att få prata med någon som kan hjälpa mig. Väntar en halvtimme i telefonkö för att hamna i telefon med någon som kan lite om saken men trots det, inte kan hjälpa mig. Precis den sortens person jag bad om att få tala med en halvtimme tidigare.
Vi kommer fram till att jag ska kontakta skolan för att få dem att skynda på processen att svara på csns mejl, för uppenbarligen är det svårt för dem vars jobb det är att hjälpa mig. Detta misslyckas tyvärr då skolan har väldigt mycket för sig då de är mitt i ansökningsprocessen. De har inte tid att leta reda på ett mejl och svara inom någon timme, vilket är den tiden jag har. Csn hade inte alls fått försprånget fyra veckor, vilket ändå lett till att det var jag som satt där och desperat försökte göra deras jobb.
Efter ytterligare två samtal(detta var då igår) utspridda över dagen kommer vi fram till att min handläggare(som jag då inte visste vem det var än, antar att sådant inte är viktigt för studenten att veta), är på möte från morgon till stängning. Och självklart kan inte en enda människa på hela csn göra hennes jobb, för det var vad alla säkert fyra personer jag pratade med under den tiden sa. Att de inte kunde hjälpa mig. Att det var Malins jobb. Att jag snällt får vänta trots det akuta ärendet.
Så ja, här sitter jag nu. Klockan är kvart i åtta i Dublin. Gick upp halv sju för att ringa csn som öppnade en halvtimme senare. Det ända svaret jag får, återigen, är att min handläggare inte är där. Att ingen vet vart min handläggare är och att ingen annan kan hjälpa mig. Att jag får ringa tillbaka senare. Helt underbart. Detta kallar jag kundservice.
Dagsläget:
Blues med Birdlegg
Han frågar om jag är gift, och när jag säger nej frågar han om pojkvän. Skämtsamt förfärad tar han ett steg bakåt och säger att vi inte kan tala mer då, sedan lyfter han min hand och börjar kyssa mig upp längs med armen och frågar skämtsamt utmanande om min pojkvän någonsin gör så. Ja, det var så här jag mötte Houstonmusikern Birdlegg, och fy jäklar vad grym han var på scen!
Destination Dublin 1.0
FRÅN BÖRJAN
Bygger först och främstihop ett enkelt CV på engelska, slår säkert upp över hälften av alla ord då det plötsliga språkbytet tar mig på sängkanten. Men väl färdig beger jag mig ut i jobbvärlden. Blir medlem i en facebookgrupp för svenskar i Dublin, hittar en jobbannons(som faktiskt inte är särskilt svåra att finna bland inläggen), tar min chans och skickar iväg mitt CV. Dagen efter får jag svar från CPL, ett rekryteringbolag i Dublin som specialiserar sig på språkbaserade jobb inom serviceyrken. Jag paras ihop med ett jobb på HP, den främst kontakten här sker via mejl, men en del även via telefon. Såklart på min ringrostiga engelska.
Efter flera mejl fram och tillbaka, och oerhört många googlingar kring andras erfarenhet av företaget, bestämmer jag mig för att gå vidare och genomför ett tekniskt test online, svarar på frågor som "Vilket är snabbkomandot för aktivitetsmenyn?" och får över 40 % rätt, vilket är kravet. Men vad de inte vet är att jag gissat en hel del, satsar på att det är sånt jag kommer att lära mig på plats i vilket fall som helst. Efter avklarat test pratar jag med min handledare(en man på CPL) och vi bestämmer en dag för en förberedande intervju(vilken då skedde imorse), där gick vi igenom frågor som skulle kunna komma upp på intervjun under eftermiddagen och hur jag på bästa sätt kan förbereda mina svar.