Throwback Tuesday

2016-11-08 / 09:15:00 / Min vardag
 
Varför slutade jag blogga egentligen? När jag ser tillbaka i mitt arkiv är det som en självboost. Fan vad cool jag är ändå. Det är lätt att vara efterklok, men när tappade jag detta? När slutade jag vara jag? Ska försöka backa några steg för mig själv, hitta tillbaka och växla om till rätt spår. Jag älskade trots allt att blogga, inspirera, fotografera och vara jag. Nu är det nog, om någon söt läsare är kvar får de gärna säga hej, för nu kör jag igen!

@ the moment

2016-07-01 / 10:09:04 / Kreativt
 
Sitter och försöker få till en liten rymdmålning med mina nya små färger och träffas plötsligt av bloggdriv. Bor återigen hemma i lilla lägenheten varvar dagarna med mat, målning och vänner. Är jag tillbaka här igen, ingen vet. Men kanske så stannar inspirationen ett tag till. Bearbetar, tar hand om och är snäll mot mig själv. Återhämtning på G. Hoppas att ni mår bra och att ni har en fin sommar. Vi ses förhoppningsvis snart igen ♥

Life update;

2016-06-13 / 16:31:08 / Kreativt
 
Ja, så har livet vänt upp och ner en aning. Bor förtillfället i ängelholm hos min pojkvän med fin familj, vet inte heller hur länge jag stannar, kan bli ett tag framöver. Har åtminstone hittat tillbaka till målningen mitt i allt och fördriver mina dagar med penslar och pennor i väntan på vad som nu kommer härnäst. Hade varit roligt att hitta tillbaka till bloggen en aning åtminstone, så ja, hej igen. 

In the far distance

2016-03-06 / 12:13:00 / Inspiration
 
 
Long time no seen. Hej bloggisen. Kom precis hem från ängelholm och sitter just nu i sängen med mitt kuddberg och tittar på snön utanför. Kan inte säga att jag mår dålig, jag känner mig bara lite vilsen. Vet inte riktigt vad jag vill, vart jag vill eller till vem jag vill. Det är som att allting hamnat ur fokus och det enda fasta för tillfället är studierna vilka tar en hel del plats. Ville bara kika in och säga att ni inte är bortglömda eller osaknade. Bara säga att jag inte riktigt vet just nu. Att allt är lite bakvänt, bortvänt, uppochned. Nu väntar några sidor ekonomi och koppar kaffe. Ha det fint där ute i snöyret. 

That Man

2016-02-14 / 12:40:05 / Foto: Miljö
 
Godmorgon alla fina! Ska strax fixa brunch(som ni såg bilder på tidigare) med mysigaste mannen på jorden och sen blir det härligt häng i Ängelholm med avslutande bio och favoritrestaurang i Helsingborg. Glöm inte krama alla ni älskar och uppskatta alla runtomkring idag(och alla andra dagar för den delen)! 
 
Vill bara hälsa till min fina Theo att jag är väldigt glad över att få fira en femte allahjärtansdag tillsammans och att jag inte hade velat vara någon annanstans än här med honom. Som jag älskar den där mannen. Men ja - ha det supermysigt nu!
 

Utvärdering Nyårsmål 2015

2016-01-01 / 17:44:42 / Tankar & Funderingar
Galna lilla Bulle
 
1. Körkort
Icheckat redan i januari!
 
2. Säga ja till möjligheter jag vill oavsett om det skrämmer mig
Skulle vilja säga att jag satte den rätt ordentlig också. Flyttat utomlands, fotograferat mitt första bröllop på väldigt kort varsel, varit ansvarig för en nyöppnad fotostudio i en annan stad osv.
 
3. Göra minst 1 lång resa
Tror att jag menade lång som i stor när jag skrev detta. Alltså inte  beroende på avstånd. Så ja, skulle vilja säga att Dublin var en stor resa, en stor upplevelse.
 
4. Gå på magkänslan och ta vara på stunden
Hm, gått på magkänslan ar jag definitivt gjort. Men vet inte rikigt omjag tagit vara på stunder så väl som jag önskat. 
 
5. Vara impulsiv
Haha, om jag är något måste det vara impulsiv. Så ja - check!
 
6. Fokusera på mig
Nja, har väl varit lite sisådär. Men tror att jag varit bättre på att prioritera mig i stora frågor.
 
7. Hålla uppe träningen (löftet 99% av alla ger vid årskiftet...)
Nej, verkligen inte. Men kroppen vill inte alltid om du. Nästa år får vi bättra på och hoppa alla skador.
 
8. Bli bättre på att uttrycka uppskattning och kärlek
Vet inte rikigt om detta är något jag kan svara på, men jag hoppas dte åtminstone.
 
9.  Låta inköp bli investeringar istället för slöseri
Hm, kanske. Har faktiskt inte varitt ett slösaår i den mening. Har snarare varit stora kostnader och inte småköp här och där.
 
10. Få valfri text eller foto publicerat i en tidning jag inte publicerats i tidigare
Ja! Det har jag, i ett flertal!
 
11. Få fina naglar
....nej. Haha.
 
12. Utnyttja min nya juicepress till max
Nope!
 
13. Låta kameran skapa vardagskonst
Jo, det har jag nog varit helt okej med. Speciellt från Dublin!
 
14. Avsluta allt jag påbörjar
Haha. Nej. Men det ska det bli ändring på!
 
15. Låta mig själv ha regelbunden självtid med guldkant - andas
Nja, jo, vet inte riktigt. Kanske!

Årsresumé - Del 1/3

2015-12-29 / 09:55:27 / Min vardag
- Började året med en joggingrunda i världens bästa gran canaria / Vid hemkomst satte jag både teori och uppkörning vilket resulterade i ett efterlängtat körkort(!) / Tog mina lådor och flyttade till stockholm / Började studera journalistik vid Södertörn -
 
- Flyttade tillbaka till hallandsåsen och färgade mitt blonda hår brunt / Spelade in cover med Theo / Började skriva väldigt mycket / Packade lådorna igen och flyttade tillbaka med pappa till getinge -
 
- Färgade mitt hår igen, denna gången blev det superrött / Tog mängder med porträtt privat, däribland på josse, theo och kim / Kickstartde den efterlängtade träningen igen / Packade resväskan och flyttade till ängelholm för att jobba i som provanställd i en nyöppnad fotostudio -
 
- Fick ryck och klippte av mitt hår, kändes helt galet skönt / Flyttade tillbaka till lägenheten i Getinge efter riktigt dålig situation på jobbet / Fick diskbråck och kunde knappt ta mig upp ur sängen, minns promenade jag gjorde för bilden ovan och hur ont det gjorde att bara stå upp / Innan diskbråcket åkte jag till Stockholm en helg för en arbetsintervju för fotojobb hos Grabbarna Grus (valde dock att inte ta jobbet på grund av väldigt oproffesionella arbetsgivare) -

Next year journey

2015-12-16 / 17:59:00 / Min vardag
Antar att det inte kommer som en chock för någon att jag saknat Dublin. Men jag tror inte jag sagt att jag har saknat Dublin mer än jag någonsin saknat något annat. De första tre veckorna var mitt hjärta krossat. Inte bara för theo. Men för staden. För upplevelsen. För drömmar. Jag kunde gråta åt ingenting. Jag har inte på sex veckor kunnat se bilder, prata om det eller ens tänka på de bästa (och stundtals värsta) månaderna i mitt korta liv. Det var som att världen slutat snurra för ett tag.  Nu kanske detta låter helt galet överdrivet. Men jag vet inte, jag bara stängde av. 
 
Det tog mig fem veckor att tömma och ställa in min resväskor i förrådet. Men vet ni. Om några veckor plockas de fram igen. Jag bokade nyss en enkelbiljett tillbaka. Jag vet inte om det blir en helg, en vecka, ett år eller föralltid. Men jag tror aldrig något så enkelt som att trycka boka har fått mig i så många glädjetårar. Någonsin. Det känns som att jag äntligen ska få komma hem igen. 

Varför jag slutade med Facebook

2015-12-12 / 20:15:10 / Tankar & Funderingar
Okej, kanske knasigt ämne. Lite svårförklarat är det med. Men jag bestämde mig åtminstone för snart två veckor sen att sluta med facebook. Visst har jag fortfarande kvar det jag använder, så som messenger och sidhanteraren, men allt som har med flöde och andra statusuppdateringar är bortblåst. Trodde att avänjningen skulle vara en pers. Men nej, det känns snarare som en lättnad. Som om något jag egentligen inte ville ha men oförklarligt nog var tvungen att använda togs ifrån mig. 
 
Som en stress att jämt hållas uppdaterad och jämföra sig med andras flöden. Visst, det behöver inte vara något medvetet. Men det sitter där ändå. En kamp om likes och bekräftelse. Så nej, en stresskälla ut genom fönstret är inte helt fel. Visserligen har jag fortfarande instagram och kollar bloggar, men det tar vi en annan dag. Just nu känns de främst som källor till inspiration - vilket vi behöver det också.

When you rest, you rust

2015-12-12 / 08:10:26 / Inspiration
Sitter och drömmer om äventyr, nya resor, vad det är jag faktiskt vill. Kaffe i sängen räcker kanske inte hela vägen varje gång. Dublin var underbart - eller ja, fantastiskt helt enkelt. Men vart bär det av nästa gång? Visst, kör distansstudier från januari. Men det betyder även att jag är obunden, fri. Vilket nästan är värre. När jag har valet att flyga sitter jag trots allt fast. Eller ja, jag ser inte skogen för alla träden. Det rycker i äventyrsnerverna. Vill känna att jag är på väg. Jag vill känna mig levande. Och med det så ja, hej där lilla lördag. 

Att ett liv kan vara värt så lite

2015-11-28 / 10:43:00 / Tankar & Funderingar
 
12e August i Halmstad7dagar (Bombonel i röd t-shirt vid matbord)
 
Det är inte mycket som syns i media som upprör mig, som får mig att vilja säga till. Säga stopp. Jag gillar inte att ge mig in i diskussioner som känns större än mig. Alldeles nyss fick jag se delar av en video på expressens sida där de visade klipp från rumänien. Från fattigdomen. Och i kommentarsfältet var människor arga. Arga för att vi inte visar upp den fattigdomen som faktiskt finns bland våra svenskar. Arga för att expressen bara visar en viss del utav rumänien. Arga för att videon är vinklad. Arga för reporterns ordval. Inte arga för att det är så människor lever. Inte arga för att världen är så orättvis. Ingen skildring kan någonsin vara rättvis. När vi letar efter fel finner vi fel. Men när förlorade vi medmänskligheten? Jag är inte bättre. Jag är ofta den som inte vill se, inte vill höra. 
 
Men det gör mig ledsen att se hur flera av oss nedvärderar deras liv, deras problem och deras kamp. Jag vet inte om det är min syster som får mig att prata nu, bara genom att vara den hon är. Ovan är artikeln jag skrev i somras, den handlar om henne och hennes blivande man. Om hennes besök i rumänien, om världen hon inte visste fanns. Historian har efter min publicering växt sig stor, nått medier långt utanför sveriges gränser. 
 
Jag vet inte vad jag vill säga med denna texten. Jag vill bara säga att jag är ledsen. Ledsen för att vi inte kan göra mer. Ledsen för att er kamp ofta dumförklaras. 
 
I höstas bodde Florins vän i deras hus i oskarström för några månaders tid. Han kallas Bombonel. I höstas återvände han till rumänien. Där bor de i en väldigt fattig by. En dag när de var på väg hem med sin häst och vagn blev de påkörda av en bil. Bombonel är just nu förlamad i nästan hela kroppen. Deras redan fattiga familj kunde betala för tre röntgenbilder innan pengarna var slut. Ingen undersökning görs, inga mediciner skrivs ut, ingen personal sätts in. Just nu har dem en vän hos Bombonel på sjukhuset som gör allt jobb en svensk sjuksköterska skulle gjort. Men ingen vet vad som är fel och ingen vet vad som ska göras härnäst. För det är inte läkarnas ansvar. Har du inga pengar har personalen inte tid att finna vad som är fel. Har du inga pengar får du ingen hjälp. Om läget inte förvärras skickas han väldigt snart hem. Förlamad. För han är ingens ansvar. Hans familj har knappt råd med mat. De tömde sin ekonomi på tre röntgenbilder utan framgång. Den glada generösa man min syster umgicks med i somras kan inte äta själv. Men ingen bryr sig om att hitta felet. Det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att en mans liv kan vara värt så lite. 

Todays Outfit or Something / Krönikor

2015-11-11 / 16:13:05 / Min vardag
 
Hann endast gå klädd såhär i tio minuter men under denna lilla tid hann det tas alldeles förmånga selfies med lilla storasystern. Har förtillfället bakdelen placerad i bibliotekets fotölj och ska strax ta min lilla dator lóch leta upp någon rolig bok innan bussen vidare till mitt sista stop avgår. Eller ja. Sista stoppet innan bussen hem.

Idag publicerades förövrigt min andra krönika i tidningen, slänger upp din på bloggen i veckan. Förresten, tycker ni att jag ska börja skriva krönikor aktivt på bloggen? Släng iväg en kommentar och låt mig veta!

200 mil utanför halmstad

2015-11-11 / 10:37:00 / Fotomaterial/arbete
 
Här är krönikan jag skrev för tidningen innan jag flyttade tillbaka till sverigre. Kan inte ens läsa den efter allt som hänt. Önskar mer än något att jag hade kunnat stanna. 
 

Alla vill vi ha vårt äventyr, packa en väska och köpa en flygbiljett utan retur. Din dröm kanske sträcker sig till Stockholm, ett grannland eller kanske hela vägen runt jorden. Ett äventyr där du kliver ut ur trygghetszonen för att göra något nytt och spännande.

Den 12 Augusti tog jag och min pojkvän Theo det där steget ut ur Sverige. Vi flög hela vägen till Irland, eller ja, Dublin för att vara exakt. Vi lämnade familj, vänner, hus, jobb och allt som kallades vanligt. Lite illamående och svimfärdiga, men även otroligt spända och förväntansfulla, klev vi in i vår lägenhet på andra sidan havet den där dagen för två månader sedan. Vi byggde upp en vardag ur något som för oss var tomt och främmande, vilket är det bästa val jag någonsin gjort. Men jag säger inte att resan har varit enkel. Lite kämparglöd har allt behövts.

För att kunna flytta utomlands krävs antingen en lång tid av förberedelser eller en förmåga att hålla huvudet kallt när listan på beslut och blanketer växer sig lång. Theo och jag valde att förbereda oss. Men jag tvivlar inte på att du skulle kunna köpa en sistaminuten-biljett idag och ändå klara dig riktigt bra på plats. Allt som krävs är nämligen vilja och målet att lyckas.

När du väl har landat och parkerat väskorna i hallen är det viktigt att andas ut, slappna av och känna efter. Klappa dig själv på axeln. Det tar ett dygn innan lägenheten slutar kännas främmande, en vecka innan du omedvetet valt vilken mataffär som är bäst, en månad innan du slutar köpa saker som du inser att du saknar och 60 dagar innan utrymmet mellan väggarna börjar kännas som ett hem.

När det är dags att köpa din tredje flaska diskmedel har ditt nya liv blivit vardag och vägen du kämpat dig fram på ser inte längre lika skrämmande ut i bakspegeln. Som en klok vän sa till mig. Ät den stora fula grodan först, för när den väl är svald ter sig alla andra grodor snälla och söta. Ta dina mål med en nypa socker i stället för salt för ingenting i livet är lätt, men oavsett storlek är en dröm värd att kämpa för.

Under de  två månader som gått har jag utmanat sidor av mig jag inte tidigare mött. Jag har skrivit under papper tills pennorna tagit slut, köat i år hos otaliga myndigheter och växt flera meter som person. Självklart finns här fortfarande en längtan efter läsning i stadsbibliotekets mjuka fåtöljer och friska joggingturer längsmed Gallbergets många spår. Men enligt mig är livet för kort för att inte då och då fyllas med äventyr. För oavsett vart jag ska och vart jag varit välkomnar min kära hemstad alltid hem mig med öppna armar.


För vi säger att det är okej

2015-11-04 / 14:02:00 / Min vardag
 
Jag antar att det är svårare än man förställer sig. För vi säger att det är okej. Att timmar går långsamt men veckor går fort. Men det gör dem inte. Fem dagar har gått och det är som att jag redan glömt hur det känns att få falla i sömn mellan dina armar. Jag intalar mig att det är okej, som vi sa. Men det är det inte. Jag vill titta på dåliga serier vid matbordet, äta glass i sängen och släpa våra dumma matkassar genom halva stan. Jag vill inte sakna dig i fem veckor till. För det är så mycket svårare än jag trodde det skulle vara. 
 

Hello saturday

2015-09-26 / 11:01:34 / Min vardag
 
Jo, hejdärute. Nu är världen lite upp och ner. Csn har inte varit till hjälp utan jag kommer inte kunna börja skolan. Haft några dagar på mig att acceptera det och utan guldkant så gör det mig ledsen och besviken. För det var vad jag ville. Så nu mitt i kaoset bokade jag en flygbiljett till sverige och jag vet inte alls hur framtiden ser ut. Har ett jobbmöte tisdagen därpå med företaget som ska ta över Halmstad7dagar och efter det vet jag inte vart jag ska bo, vad jag ska göra eller något däremellan. Så ja - kaos. Idag kör vi matmarknad soligt dublin. Hörs snart finisar.

Ja, det där med csn

2015-09-22 / 08:51:00 / Tankar & Funderingar
 
Nej, jag kunde inte stanna borta. Ni är som en liten dagbok och när världen virlvlar kring är den väldigt skön att luta sig tillbaka mot för stöd och nedklottring av de där alldeles för många tankarna.
 
Så ja, det där med csn. De är alldeles, alldeles, alldeles omöjliga att ha att göra med. För det första checkade jag i våras så att min skola fanns i systemet för rätt till studiestöd, positivt svar där. Så här tänkte jag att livet var frid och fröjd när jag den 25e augusti skickade in min ansökan med mer än en månad kvar av tid. På grund av deras förfärliga väntetider väntade, väntade och väntade jag. Sedan, 20 dagar senare dimper ett meddelande ner i min inkorg. Min skola är inte berättigad för csn. Passande, här har jag väntat i tre veckor på något jag redan fått godkänt. Så nej. Så enkelt ska det inte vara. 

Jag ringer upp, ledsen och arg för tiden börjar rinna ut. Det är nu två veckor till skolan börjar. Deras svar är att det tar tre veckor till. Tre veckor för att kolla om skolan är behörig. Jag förklarar oerhört frustrerad att jag inte har de dagarna och efter det andra samtalet och trejdje vidarekopplingen får jag en kvinna som säger att hon ska göra allt hon kan för att hjälpa då det var dem som satt mig i denna situationen med sin felaktiga information. Så ja, antar att stenen lyftes från mitt bröst. Fast som jag sa tidigare, så enkelt ska det inte vara. 

Jag väntar ytterligare fem-sex dagar. Och så, i lördags(ja, vem skickar egentligen ut sådant på lördagar när de inte kan konfronteras för svar förrän måndagen därpå?)  fick jag ett brev i inkorgen. Skolan var inte godkänd på punkterna. Utbildningen räknades som gymnasial. Vilket de sa utan grunder på fick jag reda på sen, det var deras eget beslut efter jämförelse med det svenska skolsystemet, vilket låter som ett vettigt resonemang, eller?

Därefter bad de mig(!) att framföra bevis på att utbildningen skulle klara de punkter de gick utefter. För självklart är det mitt jobb att göra deras jobb. Eller vänta nu, så var det väl inte riktigt. Åtminstone så ringer jag, återigen frustrerad och ledsen då jag som sagt hade fått ett godkänt flera månader tidigare. Skickas från telefon till telefon. Ber att få prata med någon som kan hjälpa mig. Väntar en halvtimme i telefonkö för att hamna i telefon med någon som kan lite om saken men trots det, inte kan hjälpa mig. Precis den sortens person jag bad om att få tala med en halvtimme tidigare.

Vi kommer fram till att jag ska kontakta skolan för att få dem att skynda på processen att svara på csns mejl, för uppenbarligen är det svårt för dem vars jobb det är att hjälpa mig. Detta misslyckas tyvärr då skolan har väldigt mycket för sig då de är mitt i ansökningsprocessen. De har inte tid att leta reda på ett mejl och svara inom någon timme, vilket är den tiden jag har. Csn hade inte alls fått försprånget fyra veckor, vilket ändå lett till att det var jag som satt där och desperat försökte göra deras jobb. 

Efter ytterligare två samtal(detta var då igår) utspridda över dagen kommer vi fram till att min handläggare(som jag då inte visste vem det var än, antar att sådant inte är viktigt för studenten att veta), är på möte från morgon till stängning. Och självklart kan inte en enda människa på hela csn göra hennes jobb, för det var vad alla säkert fyra personer jag pratade med under den tiden sa. Att de inte kunde hjälpa mig. Att det var Malins jobb. Att jag snällt får vänta trots det akuta ärendet. 

Så ja, här sitter jag nu. Klockan är kvart i åtta i Dublin. Gick upp halv sju för att ringa csn som öppnade en halvtimme senare. Det ända svaret jag får, återigen, är att min handläggare inte är där. Att ingen vet vart min handläggare är och att ingen annan kan hjälpa mig. Att jag får ringa tillbaka senare. Helt underbart. Detta kallar jag kundservice.

Dagsläget:

2015-09-21 / 13:04:21 / Min vardag
 
Jo, nu är det såhär att livet är lite rörigt och lite sisådär i obalans. Älskar att blogga men jag tror att jag får ställa skrivandet på is tills stormen är över. Förhoppningsvis är jag tillbaka och på G om en vecka. Håller tummarna för att allt löser sig och att allt rullar på redan till helgen. Hoppas att ni får det fint så länge och ha en helgrym vecka!

Blues med Birdlegg

2015-08-01 / 22:33:00 / Fotomaterial/arbete
 
När jag i lugn och ro stod och bläddrade bland bilderna på kameran tittar jag upp och ser denna man framför mig. Inser att det är kvällens nästa artist, ler lite för mig själv och tänker gå vidare. Men nej, så lätt går det inte. Utan han får plötsligt min ögonkontakt och viftar entusiastiskt mig till sig. Väl framme vill han ha världens största och längst kram, skakar min hand och lägger armen runt mina axlar promenerar iväg med mig. 

Han frågar om jag är gift, och när jag säger nej frågar han om pojkvän. Skämtsamt förfärad tar han ett steg bakåt och säger att vi inte kan tala mer då, sedan lyfter han min hand och börjar kyssa mig upp längs med armen och frågar skämtsamt utmanande om min pojkvän någonsin gör så. Ja, det var så här jag mötte Houstonmusikern Birdlegg, och fy jäklar vad grym han var på scen!
 
--
 
Det är så att jag får nypa mig i armen ibland. Jag har verkligen världens bästa jobb där jag träffar helt otroliga människor. Ursäkta ordvalet, men fy fan vad jag älskar att vara fotograf!

Destination Dublin 1.0

2015-07-22 / 22:11:00 / Dublin Prep
 
 
Från Dublin i maj 2015
 

FRÅN BÖRJAN
 
Jag antar att det hela började planeras redan när jag flyttade från Stockholm. Att det redan där fanns ett frö om en resa och ett annat land. Theo gillade redan då Dublin, eller ja, han var intresserad av en skola i staden. Detta resulterade i att jag under våren började kolla upp skolor, mejla lite med elever och lärare, prata med CSN, googla frågor. Ja, allt sådant där som behövs för att bygga en grund innan ett större beslut görs.
 
På detta vis fann jag DID, Dublin Institute of Design, och i samma runda fann jag mitt intresse för grafisk design, både på grund av den kreativa faktorn men även på grund av det värde yrket idag har i jobbvärlden. Jag tänkte att det, det är något jag skulle älska att jobba med. Så ja, där började intresset brinna. 
 
Men framåt april, maj slocknade min låga. Jag ansåg mig bekväm i situationen jag var i då, med en framtid som trots allt såg ut att vara ljus och full av kreativa möjligheter. För grafisk design behövde jag ju inte lämna landet för att läsa. Detta förändrades när vi åkte på semester. När jag fick besöka Dublin. Och när jag vid hemkomst hade fått ett mejl från en tidigare elev med en beskrivning av kursen, en beskrivning av vad jag skulle kunna göra i höst om jag tog modet till mig. Så lite kortfattat beslöt jag mig för att fan, nu är det dags. Var lite impulsiv Soleil, det dör du inte av(vilket jag egentligen inte riktigt kan veta). Så i början av juni skickade jag in alla dokument och betalade den första delen av kursavgiften, bara sådär.

ETT JOBB
 
En plånbok fattigare rullade jag vidare genom veckorna, och i Juli får vi reda på att Theo börjar en månad innan mig, och jag inser att jag kommer att ha en hel del studieskulder när året är till ända. Detta får mig att fatta ett beslut gällande jobb. Jag inser att jag behöver ett. För studierna går att flytta till kvällstider utan att förändras.  

Bygger först och främstihop ett enkelt CV på engelska, slår säkert upp över hälften av alla ord då det plötsliga språkbytet tar mig på sängkanten. Men väl färdig beger jag mig ut i jobbvärlden. Blir medlem i en facebookgrupp för svenskar i Dublin, hittar en jobbannons(som faktiskt inte är särskilt svåra att finna bland inläggen), tar min chans och skickar iväg mitt CV. Dagen efter får jag svar från CPL, ett rekryteringbolag i Dublin som specialiserar sig på språkbaserade jobb inom serviceyrken. Jag paras ihop med ett jobb på HP, den främst kontakten här sker via mejl, men en del även via telefon. Såklart på min ringrostiga engelska. 

Efter flera mejl fram och tillbaka, och oerhört många googlingar kring andras erfarenhet av företaget, bestämmer jag mig för att gå vidare och genomför ett tekniskt test online, svarar på frågor som "Vilket är snabbkomandot för aktivitetsmenyn?" och får över 40 % rätt, vilket är kravet. Men vad de inte vet är att jag gissat en hel del, satsar på att det är sånt jag kommer att lära mig på plats i vilket fall som helst. Efter avklarat test pratar jag med min handledare(en man på CPL) och vi bestämmer en dag för en förberedande intervju(vilken då skedde imorse), där gick vi igenom frågor som skulle kunna komma upp på intervjun under eftermiddagen och hur jag på bästa sätt kan förbereda mina svar. 
 
Nästa del på vägen var ett språktest, vilket inte riktigt kändes som en utmaning då språket jag testades på var svenska. Vilket jag känner att jag klarar ganska galant. Och sedan, efter denna långa nervtestande förmiddag, var det äntligen dags för min riktiga intervju, med en fast kontakt hos HP. Vid denna tidpunkt har jag flera A4 framför mig med frågor, svar, arbetsbeskrivningar, jobberfarenheter etc. Allt för att göra mig så lugn och förberedd som möjligt. Men tror ni att jag ens ser på mitt papper? Nej. Istället svamlar jag runt, stammar, säger fel, glömmer ord och slutar inte prata. Men killen, som inte verkar äldre än mig, skrattar på andra sidan luren och säger att det verkar som att jag förstår positionen och vilka egenskaper som är eftertraktade. Han låter postiv. Positiv till lilla svamlande mig. Vi avslutar samtalet och jag tror att jag ska få besked under eftermiddagen, men det visade sig att det inte kommer förrän tidigast imorgon. 
 
NU
 
Så ja, här sitter jag nu. Troligen har jag missat flera nyckelpunkter på vägen hit. Denna text är lång och säkert bristande och svårförstådd på sina ställen. Tänkte ge er en utförligare jobbeskrivning och studiebeskrivning så fort allting börjar klaffa i kanterna. Men så länge får ni min historia. Min väg att ta mig från tanke till destination. Och jo, sedan har jag ju världen finaste theo över armen. Och då kan väl ingenting gå riktigt fel. 
 
Fortsättning följer alltså, här rullar äventyret. 
 
 
 
 
 
 
 
 

Det där som ingen vet

2015-07-21 / 15:43:18 / Min vardag
 
På något sätt är detta lättare att berätta för er än de som står mig nära. Det som faktiskt förändras är vem jag delar kaffe med på morgonen och vem jag impulsdricker vin med en tidig måndagskväll. För oavsett vad det blir av mig kommer min vardag fortfarande att vara en lika stor del av er frukostläsning. Oberoende av vilket land jag vaknar i på morgonen. 
 
I augusti flyttar jag och Theo till Irland. Till Dublin nämre bestämt. Så om en ynka månad blir jag sambo, irländare och troligen anställd och studerande. Hör ni också hur fantastiskt orealistiskt detta låter?  Helgalet. Men vad jag vill få sagt är egentligen att jag vill ta med er på min resa. Hur jag tog mig därifrån jag stod när vi i maj beslöt oss för detta till vart jag står nyinflyttad om några veckor(och en hel värld längre än så).

Idag väntar en förberedande arbetsintervju och imorgon är planen att göra den på riktigt. Tänkte att jag ikväll kan gå igenom alla trappsteg jag än så länge klättrat uppför. Och förhoppningsvis berätta att arbetsintervjun sattes galant. Men vi ska inte jinxa något(men jag vet att jag är ganska så fantastisk). Håller alla tummar och tår och sänder mängder med kärlek och tacksamhet till er som bara är helt underbara där på andra sidan skärmen. Nu kör vi detta tillsammans!