spegelbilden ljuger, ögonen är inte blå, jag är inte vacker. under ytan finns det ingen skönhet utan ett omänskligt monster. djupt inuti är det ingen som känner mig, där jag min egen, ensam, utsatt och törstandes efter frihet.

vördnadsfullt smeker jag min glasimitation, bilden omvärlden ser mig som, personen jag inte är. texten fångar min blick, de blodröda orden någon i stress och av säker slump klottrat ner med ett använt läppstift. nästan oläsbara men ur mitt perspektiv tydligare än våra andetag. "Livet är en illution", varje bokstav är inpräntad i min märg, som minnen man aldrig glömmer. backande tar jag ett steg mot väggen, begrundar mitt verk. med en enda droppe vatten var den andres arbete ogjort, osynligt, icke existerande.

plötsligt drar en hetta över mig, en våg av överväldigande vrede. blodet pumpas ut i mitt omlopp och utan att tänka mig för knyter jag näven och anfaller den oskyldiga spegeln som krossas till tusen bitar. i varje skärva ser jag min kropp, mitt skal. handen dunkar men inganstans syns den röda substans som borde flöda. oskadad och lugnad drar jag mig tillbaka, återfår min balans.

väggarna stannar upp, de närmar sig inte längre och spegelbilden avbildar mitt sanna jag. med bar överkropp och synliga revben ser jag undernärd ut. blek hy mot lysande gröna ögon, men det märkvärdigaste som människorna skyr hos mig, är min rygg, jag är nämligen inte som andra. vingarna breder ut sig, trycks mot tapeten och rummet känns omöjligare ännu mindre, ännu tommare.

ett förtvivlat försök till att övervinna rädslan slutar med att ett dussin fjädrar faller till marken och ger en inillad syn av att vandra på moln. fantasin varar inte länge, konsentrationen släpper och jag försvinner. känslan är borta, som om den aldrig fyllt mig. vingarna bleknar när jag blickar ut genom fönstret och ser världen återta sin form. skoninglöst likgiltig över vad den just fått skåda. viljan att kasta sg ut är stark, starkare än min kärlek gentemot dig. konsentrationen återkommer och på ett steg är jag ute, på ett steg glider drömmarna iväg med världen jag kände. natthimlen viskar ett sista farväl innan den envist slukar mig för sista gången.