har ni någonsin upplevt hur allting bleknat? hur tiden släcker alla tankar? har ni någonsin skrikit i ett fullsatt rum när ekot har omvänts till tystnad? du har rätt, det gör ont. ondre än någon fysiskt smärta.

tusen människor, tusen liv, tusen lysande fönster.

plågat trycker du min hand, oförmögen att släppa, oförmögen att låta mig se dina blåa ögon fälla oräkneligt många tårar. en inbjudande gest till tystnad hindrar dina ord att nå mina öron. smärtsamt blickar vi tillsammans ut över horisonten, ut över det vi kallade vårt. darrande ger mina läppar dina läppar din kärlek åter, ger dig den framtid vi skulle bemöta hand i  hand. mina sista ord ekar i dina öron. 

 

ett andetag mindre, en framtid förlorad, de vackraste men samtidigt blodigaste orden, jag älskar dig.