Jag är så trött på människorna kring mig ibland, precis som att de säkerligen har varit trötta på mig. Jag vill inte dra alla under en gräns, för jag passar in där till lika stor del.

Min frustration kring allas uppmärksamhetsbehov, allt drama och allas brist på självinsik är stort. Fortfarande vill jag påpeka att jag i vissa stunder inte räknas ut ur kategorierna, för jag är inte bättre än någon annan.

Men skillnaden, som jag upplever den är de kilometerna jag växt det senaste året, anledningen till varför jag kan se det ur ett annat perspektiv. Vilket en viss viktig person har lärt mig, medvetet eller ej.

Jag har lärt mig att inte enbart se mina egna behov och min egen styrka genom att trycka ner mina svagheter och brister, istället ser jag mig själv utifrån, försöker skapa en bild av den personen jag är i andras ögon. Istället för att trycka ner de negativa aspekterna i min personlighet så granskar jag dem och lär mig att omvandla de till något positivt.

Detta är något många, inte bara i min omgivning, borde jobba på. Jag säger inte att jag står högre än någon annan, utan att detta steget har tagit mig längre än någonsin, i en personlig skala.

Jag har lärt mig att värdesätta det som verkligen betyder något och att konfronetera det som stoppar mig. Jag har även lärt mig att framhäva det som borde framhävas och att lägga ner energi på det som jag personligen vill.

 

Ville bara få ur mig detta, och hoppas att den som läser, lär sig, förstår och börjar tänka.