Fanfiction av Soleil Himmelvid

Blicken vandrar uppåt, varför just hon, varför är det hennes skräck som ska prövas? Allting handlar om honom, om då, om det förflutna. Allting dras upp i minnet, alla känslor upprepas.

Press och ångest, adrenalin som våldsamt pumpas fram långt där inuti. Blodig och kall, kroppen stirrar tveklöst in i Beckys skräckslagna anlete. Tiden tickar iväg och känslan av den kyliga metallen emot nacken får de få kvarvarande tankarna att frysa. Chocken sitter fortfarande i, lungorna har fortfarande svårt att fylla sin naturliga funktion.

Glädjen var det ända viktiga, hans läppar var de ända som fick hjärtat att slå. Dofterna, värmen, det oändliga lugnet. De hade skrattat, han hade tagit henne i sin famn och viskat mjukt i hennes öra.

Älskling, du skulle låtit mig omforma tiden, vi skulle stannat i landet som vi kallade vårt. 

Stanken, den vidriga stanken, hans andedräkt nästintill sveder hennes ryggtavla. Svek, våld, ren skräck, omedvetet drar sig Becky närmre den dödsfördömda kanten, närmre en av de två återstående lösningarna. Långt där nere väntar ett oåterkalleligt mörker, ett oåterkalleligt beslut, valet har ingen vacker final oavsett riktning, pistolpipa eller våningsfönster, hennes hopp är existenslöst.

Stegen hade lett dem upp för trappan, högre och högre, de hade fnittrat och dränkt varandras kroppar i omsorg och åtrå, Jacob, hennes underbara Jacob. Samtidigt hade de slängt upp dörren, kastat sig ner i takgruset och blickat upp mot himlen, förlorat medvetenheten om vart den ena kroppen slutade och den andre hade sin början.

Älskling, låt mig stanna. 

Beslutsam, trött, Beckys rädsla förvandlas till ilska trots det pågående hotet, varför ska hennes liv präglas av denne mans två olika vägar? Långsamt rör hon på sina stela lemmar, sakteligen förändrar hon sitt öde, det finns alltid en tredje utväg så länge man tror.

De hade andats in varandras andetag, de hade pulserat under samma hud. Lockarna i hans hår hade kittlat henne under hakan, fått henne att full av lust dra honom närmre. De hade älskat som om världen inte existerade utanför deras gränser, de hade kysst varandra utan att någonsin komma nära nog. 

Älskling, nej. 

Plötsligt, alldeles för plötsligt drar sig mannen undan, pistolpipan är nu inte längre ett av vägvalen, chockad, lättad, Becky känner livet gro på nytt. Uppskärrad och sinnesförvirrad blickar den våldsamt blottade mannen neråt, blod, forsande röda vågor. Becky ser det som en flod, ett hav av ilska som lämnar den nu likbleka mördaren. Hon är räddad. 

Värmen strömmade igenom Jacobs hud, de hade tänkt lämna takets drömmar, tänkt fortsätta vidare, planerat att återuppleva tillfället i en väntande framtid. Men nej, den kalla metallen hade trängt in i hans hud, delat honom i två, något levande och något dött. Utan chans att rädda sin älskade hade Becky skådat när andan slitits utur hans bröst, sett den sista passionerade glöden försvinna för alltid. 

Älskling, farväl.