varför kan vi inte gå tillbaka, ta det från början, ta allt från början. öppna ögonen för första gången och låta det värsta i världen vara ett uppskrapat knä eller en fluga i saften. vart gick allting så fruktansvärt snett? nu värderar man allt efter andras prestationer, jämför varje andetag med andras steg. vart slutade man vara egen?

 

alla människor är trötta och begär avslöjanden av orsak, men anledningen är så uppenbar. varje dag pumpas vi fulla av intryck, åsikter och tankar. vi värderar, vänder och vrider, vila står aldrig på dagens lista, varför stanna upp för att andas när man inte ens har tid nog för att få hjärtat att slå? varför se på sig själv när blicken redan är väl upptagen med att studera och analysera andras obetydliga liv? alla bär vi på dessa miljoner frågor som alla i slutändan ändå inte har någon mening, för inget är nog lika obetydlig för varje enskild person som dennes egna liv.