Aliens, solstormar och cyberterror

2015-02-16 / 11:13:00 / Inspiration
 
00.43. Tom sneglar på de digitala siffrorna och känner hur sekunderna tickar förbi. Känner – inte ser. Det har gått två dagar sedan tiden stannade. Toms tid. Allas tid. För fyrtioåtta timmar sedan frös all teknologi. Bilarna blev stående vid trafikljusen, nyhetsankare pausades i grimaser illa nog att förstöra karriärer och de senaste facebookstatusarna blev kvar för att läsas hundra gånger om. Det kändes som att världen hade beslutat sig för att sluta snurra. Men så var självklart inte fallet för Tom fortsatte att åldras trots att reportrarna aldrig skulle se en dag äldre ut.
 
Aliens, solstormar och cyberterror. Svar söktes desperat i alla riktningar för att finna förklaring. Information höll befolkningen i schack och plötsligt hade tidningen fått en ny push ut i mediebruset. Flera gånger om dagen såg Tom den målmedvetna brevbäraren trampa förbi med en fart endast funnen hos någon med en nyvunnen livsgnista. En livsgnista vars uppgift var att hindra samhället från att i ljudlösa skrik falla i obehindrat kaos.
 
Tom drar motstridigt fötterna över sängkanten och placerar dem långsamt på den isande ekparketten. Tvbruset lockar honom tillbaka till sängens mjuka tystnad med löftet om att återigen kunna förneka den uppochned vända vardagen. Den urtvättade lagtröjan glider motvilligt över det mörkbruna virrvarret och han ångrar för miljonte gången att han aldrig beställde en ny vid given chans. Spegelbilden han möter på väg ut ur rummet visar en man han knappt känner igen. Den blekgröna loggan får de blodsprängda ögonen att framträda och den allt för uppenbara sömnbristen är nästintill chockerande. Ingenting blir någonsin tyst eller mörkt. Tom längtar efter lugnet. Han har funderat på att ta till det redan slitna uppslagsverket för att krossa den sömnberövande belysningen men inser varje gång tanken slår rot att han inte skulle kunna förmå sig själv att leva i den ständiga natt som skulle uppstå. Försiktigt gläntar han på dörren för att försäkra sig om att vägen till köket är fri. Tassande på tå glider han fram över de kalla golvplattorna och grimaserar vid varje fotsteg. Under hela sitt liv har han uppenbarligen underskattat fungerande varmvatten. Som aldrig förr längtar han efter en chans att tina sin kropp och skrubba flera dagars svett och ångest. Tom sträcker sig efter den något mörka bananen som ensam vilar på den solbelysta fönsterbrädan. Till skillnad från många andra uppskattar han sötman i det mjuka och mogna fruktköttet.
 
Himlen lyser blå utanför den vagt gultonade glasrutan, men fortfarande vaggar gungorna ensamma i den svala vinden. Det var allt för länge sedan ett nyfiket barn byggde ett magiskt sagoslott i den välfyllda sandlådan. Han tar en klunk av det halvljumna vattnet i petflaskan, blundar i ett försök att mota bort den ytliga pulsen invid tinningarna. När han ogenomtänkt drar ett djupt andetag gör den något uppvärmda kylskåpsmaten sig påmind med sin fräna doft. Plötsligt sprids ett oväntat välbefinnande kroppen, en lättnad behagligare än den mjuka sömnen efter en kraftuttömmande arbetsdag. Tom slår upp ögonen. Något är fel. En rysning far igenom kroppen. Tystnad. En ljudlöshet kompaktare än cement. Bruset är försvunnet. Han vänder sig om. Sovrummet lyser med sin frånvaro av ljus. Världen har slocknat. Toms hjärta slår över ett slag när han i växande panik febrilt söker efter en vettig förklaring. I huset mittemot slår den äldre grannen upp sin ytterdörr endast för att mötas av fler förvirrade ansikten utkikandes från de omkringliggande medelklassvillorna.
 
Efter några sekunder utan hjärnaktivitet återkommer Tom till sina sinnens fulla bruk och flyger in till klädbyrån för att rota fram ett par rena blåjeans. Halvskamset inser han hur snabbt rutinerna har bortprioriterats när inte ens jeans är något han burit sedan sin senaste dag på bilverkstaden. Solen förblindar honom tillfälligt när han rusar ut i trädgården och känner kinderna hetta under sensommarstrålarna. När väl synen är återfunnen blickar han ut över gatan och möts förbluffande nog av igenbommade ytterdörrar. Tom gnuggar sig länge i ögonen som för att vakna ur en ovälkommen dröm men när han återigen stirrar på grannhusen som för några minuter sedan var befolkade är ingeting förändrat. Runtomkring råder endast total tystnad. Stängt och låst, fördraget och fasthakat. Tom står ensam och villrådig med tårna nedsjunkna i det morgonfuktiga gräset. Ingenting i världen kan längre förvåna honom. Allt oväntat är väntat. Men trots det uppstår en ekande tomhet med makt att överrösta den än så länge rationella rösten i hans inre.
 
Utmattad av sömnbrist och i ett tankeuttömmande chocktillstånd viker sig benen och trädgården drar honom till sig för en efterlängtad omfamning. Han sluter återigen ögonen och drar ett djupt andetag. Denna gången doftandes av jord och sommarvarm asfalt. För några få sekunder tänker han förneka kaoset, rädslan och ensamheten. Bli en del av det som är och det som varit.
 
Tom rycker till och trasslar sig ur sina kallsvettiga lakan samtidigt som de salta pärlorna ritar ränder utmed hans välmarkerade kindbenen. Impulsivt vänder han huvudet åt höger och de digitala siffrorna skär rakt igenom det becksvarta mörkret. Syrsors nattliga sång hörs viskande i tystnaden. Tom blundar och drar en suck av lättnad för att sedan vända sig om och sticka ut en fot i den svala kvällsluften som sipprar in genom fönstret. Om sju timmar väntar otaliga personbilar på hans läkande händer. Klockan visar 00.44.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback