Har inte förrän de senaste dagarna insett vilken kamp det faktiskt har varit att ta sig dit jag är idag. Med vilken målmedvetenhet jag har klängt fast mig vid min dröm. En mig nära vän funderar på att göra just det jag gjorde, alltså att hoppa av sitt program - och inte förrän nu inser jag hur oerhört läskigt och världsomvändande det var.

 

Efter fyra veckor i malmö lämnade jag all säkerhet, kände mig feg som inte stannade kvar på programmet, lat som inte studerade när alla runtomkring hade fullt upp och personligen kändes beslutet som ett riktigt steg tillbaka nedför trappan. Men trots detta hade jag faktiskt aldrig varit mer säker på att jag gjort rätt val. Och det var inte förrän flera månader senare som jag fick höra att jag var modig som valde att  följa min dröm trots alla hinder. Enda tills den dagen kände jag mig som en dålig människa på grund av valet, endast för att jag sett det ur en annan vinkel än jag borde gjort från början. För det är aldrig fegt att byta bana. Att avbryta något för att följa det man vill. Det är modigt.

 

Jag vill dela med mig av denna erfarenheten, för det var något som förändrade vart jag står idag. Hur jag inte packade ner min dröm i en låda för att helt enkelt följa den enkla vägen. Idag kan jag säga att detta är ett av de två valen som utvecklat mig som människa allra mest. Igår hade jag svårt att sova för att jag inte kunde vänta på morgondagen, imorse log jag hela vägen till högskolan, för några timmar sedan hade jag fjärilar i magen på grund av glädje, när jag idag kom hem klockan sex efter en skoldag på över sju timmar kände jag att jag fortfarande hade mer att ge. För nu gör jag det jag älskar. Det är den bästa motivationen av allt.