Nej, jag kunde inte stanna borta. Ni är som en liten dagbok och när världen virlvlar kring är den väldigt skön att luta sig tillbaka mot för stöd och nedklottring av de där alldeles för många tankarna.

 

Så ja, det där med csn. De är alldeles, alldeles, alldeles omöjliga att ha att göra med. För det första checkade jag i våras så att min skola fanns i systemet för rätt till studiestöd, positivt svar där. Så här tänkte jag att livet var frid och fröjd när jag den 25e augusti skickade in min ansökan med mer än en månad kvar av tid. På grund av deras förfärliga väntetider väntade, väntade och väntade jag. Sedan, 20 dagar senare dimper ett meddelande ner i min inkorg. Min skola är inte berättigad för csn. Passande, här har jag väntat i tre veckor på något jag redan fått godkänt. Så nej. Så enkelt ska det inte vara. 

Jag ringer upp, ledsen och arg för tiden börjar rinna ut. Det är nu två veckor till skolan börjar. Deras svar är att det tar tre veckor till. Tre veckor för att kolla om skolan är behörig. Jag förklarar oerhört frustrerad att jag inte har de dagarna och efter det andra samtalet och trejdje vidarekopplingen får jag en kvinna som säger att hon ska göra allt hon kan för att hjälpa då det var dem som satt mig i denna situationen med sin felaktiga information. Så ja, antar att stenen lyftes från mitt bröst. Fast som jag sa tidigare, så enkelt ska det inte vara. 

Jag väntar ytterligare fem-sex dagar. Och så, i lördags(ja, vem skickar egentligen ut sådant på lördagar när de inte kan konfronteras för svar förrän måndagen därpå?)  fick jag ett brev i inkorgen. Skolan var inte godkänd på punkterna. Utbildningen räknades som gymnasial. Vilket de sa utan grunder på fick jag reda på sen, det var deras eget beslut efter jämförelse med det svenska skolsystemet, vilket låter som ett vettigt resonemang, eller?

Därefter bad de mig(!) att framföra bevis på att utbildningen skulle klara de punkter de gick utefter. För självklart är det mitt jobb att göra deras jobb. Eller vänta nu, så var det väl inte riktigt. Åtminstone så ringer jag, återigen frustrerad och ledsen då jag som sagt hade fått ett godkänt flera månader tidigare. Skickas från telefon till telefon. Ber att få prata med någon som kan hjälpa mig. Väntar en halvtimme i telefonkö för att hamna i telefon med någon som kan lite om saken men trots det, inte kan hjälpa mig. Precis den sortens person jag bad om att få tala med en halvtimme tidigare.

Vi kommer fram till att jag ska kontakta skolan för att få dem att skynda på processen att svara på csns mejl, för uppenbarligen är det svårt för dem vars jobb det är att hjälpa mig. Detta misslyckas tyvärr då skolan har väldigt mycket för sig då de är mitt i ansökningsprocessen. De har inte tid att leta reda på ett mejl och svara inom någon timme, vilket är den tiden jag har. Csn hade inte alls fått försprånget fyra veckor, vilket ändå lett till att det var jag som satt där och desperat försökte göra deras jobb. 

Efter ytterligare två samtal(detta var då igår) utspridda över dagen kommer vi fram till att min handläggare(som jag då inte visste vem det var än, antar att sådant inte är viktigt för studenten att veta), är på möte från morgon till stängning. Och självklart kan inte en enda människa på hela csn göra hennes jobb, för det var vad alla säkert fyra personer jag pratade med under den tiden sa. Att de inte kunde hjälpa mig. Att det var Malins jobb. Att jag snällt får vänta trots det akuta ärendet. 

Så ja, här sitter jag nu. Klockan är kvart i åtta i Dublin. Gick upp halv sju för att ringa csn som öppnade en halvtimme senare. Det ända svaret jag får, återigen, är att min handläggare inte är där. Att ingen vet vart min handläggare är och att ingen annan kan hjälpa mig. Att jag får ringa tillbaka senare. Helt underbart. Detta kallar jag kundservice.