Antar att det inte kommer som en chock för någon att jag saknat Dublin. Men jag tror inte jag sagt att jag har saknat Dublin mer än jag någonsin saknat något annat. De första tre veckorna var mitt hjärta krossat. Inte bara för theo. Men för staden. För upplevelsen. För drömmar. Jag kunde gråta åt ingenting. Jag har inte på sex veckor kunnat se bilder, prata om det eller ens tänka på de bästa (och stundtals värsta) månaderna i mitt korta liv. Det var som att världen slutat snurra för ett tag.  Nu kanske detta låter helt galet överdrivet. Men jag vet inte, jag bara stängde av. 

 

Det tog mig fem veckor att tömma och ställa in min resväskor i förrådet. Men vet ni. Om några veckor plockas de fram igen. Jag bokade nyss en enkelbiljett tillbaka. Jag vet inte om det blir en helg, en vecka, ett år eller föralltid. Men jag tror aldrig något så enkelt som att trycka boka har fått mig i så många glädjetårar. Någonsin. Det känns som att jag äntligen ska få komma hem igen.