Jag antar att det hela började planeras redan när jag flyttade från Stockholm. Att det redan där fanns ett frö om en resa och ett annat land. Theo gillade redan då Dublin, eller ja, han var intresserad av en skola i staden. Detta resulterade i att jag under våren började kolla upp skolor, mejla lite med elever och lärare, prata med CSN, googla frågor. Ja, allt sådant där som behövs för att bygga en grund innan ett större beslut görs.

 

På detta vis fann jag DID, Dublin Institute of Design, och i samma runda fann jag mitt intresse för grafisk design, både på grund av den kreativa faktorn men även på grund av det värde yrket idag har i jobbvärlden. Jag tänkte att det, det är något jag skulle älska att jobba med. Så ja, där började intresset brinna. 

 

Men framåt april, maj slocknade min låga. Jag ansåg mig bekväm i situationen jag var i då, med en framtid som trots allt såg ut att vara ljus och full av kreativa möjligheter. För grafisk design behövde jag ju inte lämna landet för att läsa. Detta förändrades när vi åkte på semester. När jag fick besöka Dublin. Och när jag vid hemkomst hade fått ett mejl från en tidigare elev med en beskrivning av kursen, en beskrivning av vad jag skulle kunna göra i höst om jag tog modet till mig. Så lite kortfattat beslöt jag mig för att fan, nu är det dags. Var lite impulsiv Soleil, det dör du inte av(vilket jag egentligen inte riktigt kan veta). Så i början av juni skickade jag in alla dokument och betalade den första delen av kursavgiften, bara sådär.

 

En plånbok fattigare rullade jag vidare genom veckorna, och i Juli får vi reda på att Theo börjar en månad innan mig, och jag inser att jag kommer att ha en hel del studieskulder när året är till ända. Detta får mig att fatta ett beslut gällande jobb. Jag inser att jag behöver ett. För studierna går att flytta till kvällstider utan att förändras.  

Bygger först och främstihop ett enkelt CV på engelska, slår säkert upp över hälften av alla ord då det plötsliga språkbytet tar mig på sängkanten. Men väl färdig beger jag mig ut i jobbvärlden. Blir medlem i en facebookgrupp för svenskar i Dublin, hittar en jobbannons(som faktiskt inte är särskilt svåra att finna bland inläggen), tar min chans och skickar iväg mitt CV. Dagen efter får jag svar från CPL, ett rekryteringbolag i Dublin som specialiserar sig på språkbaserade jobb inom serviceyrken. Jag paras ihop med ett jobb på HP, den främst kontakten här sker via mejl, men en del även via telefon. Såklart på min ringrostiga engelska. 

Efter flera mejl fram och tillbaka, och oerhört många googlingar kring andras erfarenhet av företaget, bestämmer jag mig för att gå vidare och genomför ett tekniskt test online, svarar på frågor som "Vilket är snabbkomandot för aktivitetsmenyn?" och får över 40 % rätt, vilket är kravet. Men vad de inte vet är att jag gissat en hel del, satsar på att det är sånt jag kommer att lära mig på plats i vilket fall som helst. Efter avklarat test pratar jag med min handledare(en man på CPL) och vi bestämmer en dag för en förberedande intervju(vilken då skedde imorse), där gick vi igenom frågor som skulle kunna komma upp på intervjun under eftermiddagen och hur jag på bästa sätt kan förbereda mina svar. 

 

Nästa del på vägen var ett språktest, vilket inte riktigt kändes som en utmaning då språket jag testades på var svenska. Vilket jag känner att jag klarar ganska galant. Och sedan, efter denna långa nervtestande förmiddag, var det äntligen dags för min riktiga intervju, med en fast kontakt hos HP. Vid denna tidpunkt har jag flera A4 framför mig med frågor, svar, arbetsbeskrivningar, jobberfarenheter etc. Allt för att göra mig så lugn och förberedd som möjligt. Men tror ni att jag ens ser på mitt papper? Nej. Istället svamlar jag runt, stammar, säger fel, glömmer ord och slutar inte prata. Men killen, som inte verkar äldre än mig, skrattar på andra sidan luren och säger att det verkar som att jag förstår positionen och vilka egenskaper som är eftertraktade. Han låter postiv. Positiv till lilla svamlande mig. Vi avslutar samtalet och jag tror att jag ska få besked under eftermiddagen, men det visade sig att det inte kommer förrän tidigast imorgon. 

 

 

Så ja, här sitter jag nu. Troligen har jag missat flera nyckelpunkter på vägen hit. Denna text är lång och säkert bristande och svårförstådd på sina ställen. Tänkte ge er en utförligare jobbeskrivning och studiebeskrivning så fort allting börjar klaffa i kanterna. Men så länge får ni min historia. Min väg att ta mig från tanke till destination. Och jo, sedan har jag ju världen finaste theo över armen. Och då kan väl ingenting gå riktigt fel.