hittade en text jag skrev för cirka två år sedan på en tidigare blogg, den kändes värd att lägga upp igen. insåg hur lite mina åsikter hade ändrats sen den tiden och jag skulle gissa på att jag inte är den ända som känner igen mig. tyvärr.

----------------

jag tycker att idealet omvärlden har satt upp för unga kvinnor är sjukt. det är det idealet som har lätt till både anorexi och bullimi, ett ideal som får kvinnor att svälta sig för att försöka bli den som man tror att samhället vill ha än som. man ska inte vara mer än skin och ben nu för tiden. man ska var så sjukt smal, omänskligt smal. vd hände med de kvinnliga formerna. är det inte meningen att kvinnor ska ha höfter, lår och bröst. lite mer fett på benen är bara mer att älska.

men tyvärr är det inte många som ser det såhär. eller, de kanske ser på andra så. men när det gäller ens egen spegelbild vägrar man att tänka så. då blir det snarare att för varje kilo man har gått ner intalar man sig själv att gå ner ett till, att bara äta lite mindre och röra på sig lite mer. att ju fler kilo man tappar ju fler kommer att gilla än.

jag ser mig själv såhär. och jag kan faktiskt säga att jag var tjock innan. har stolt gått ner nio kilo. men samtidigt så varje gång jag ser mig i spegeln ser jag bara det jag inte gillar, magen, låren. då är den första tanken att nej jag ska inte äta mer, jag vill inte gå tillbaka i tiden. för helt ärligt så har jag fått så mycket mer respekt nu efter vikt nedgången än vad jag fick innan. men samtidigt när man ser andra så jämför man direkt, i alla fall jag. jag äter så lite jag kan varje dag, för allt jag äter ger mig ångest. jag känner mig duktig när jag glömt äta eller inte hunnit. detta är inte bra, det ska inte vara såhär.

en kommentar jag fick för ett tag sen gjorde så att jag började fundera. det var första gången i mitt liv jag blev kallad benig. då fick jag känslan av att personen jag ser i spegeln kanske inte stämmer. att jag kanske inte är så tjock som jag har föreställt mig. men samtidigt fortsätter jag att äta mindre, för jag ser att det gör förändring på vågen. och för varje gånga jag ser att min vikt minskat är min första tanke att nu när jag lyckats med detta kan jag gå ner minst ett kilo till.

detta är inte ett naturligt beteende. för dem man har hört så många gånger förr, det är insidan som räknas. ingen person är perfekt och går inte att göra sådan. alla är olika men alla är exakt lika vackra trots form, färg eller kön. alla är exakt lika vackra trots siffrorna på vågen, och det går inte att ändra på. så hur man egentligen känner sig, tjock smal, ful, söt så finns det alltid någon som älskar dig för precis den du är. för i någons ögon är varje individuell människa speciell, perfekt och anorlunda, på ett bra sätt.