2014
Jag har så otroligt mycket att se fram emot detta året att jag inte riktigt kan få grepp om verkligheten, och jag är så taggad till tusen. Så på sätt och vis känns det lite skönt att ligga hemma och samla tankarna kring allt nytt, kring vad jag måste få gjort. För samtidigt får jag faktiskt inleda det med en veckas semester i paradiset med mig kära pojkvän vilket är inte alls är helt fel.
Kaloriräknande - Värdelöst
Känner mig som en positivitetsbomb, helt underbart. Tog nyss en massa knäppa bilder i speglen där jag gjorde en massa grimarser. Var även nyss ute och joggade, och satan vad skönt det var. Kändes underbart att göra det för att jag ville och inte för att jag borde. Ingen speciell tid. Inga speciella kilometer. Framför allt inga jäkla räknade kalorier.
Från och med ikväll ska jag börja dela med mig av en positiv låt om dagen fram tills nyår - för då länkas hela spotifylistan vilken just nu är i byggningsprocess. Tänker boosta mitt sjävförtroende.
På tal om kalorier så var jag ju helt inne på det innan, vilket vart så fruktansvärt dåligt. Visst att det är bra att hålla koll på det man äter. Men inte när det når den gränsen där man väger sig minimum två gånger om dagen, mår illa när man ätit något man inte borde och tvångstränar av just den ovanstående anledningen. Känns helt otroligt att ha lämnat allt bakom mig.
Kaloriräknande är nog något av det sämsta jag gjort på ett bra jäkla tag och verkligen inget man borde göra för att få koll på hälsan. Det är endast stressande och obelönande. Så värdelöst. Mycket skönare att leva efter lust och känsla. Så mycket hälsosamare både psykiskt och fysiskt.
Vacker har ingen riktig definition
Från och med idag ska jag putta undan vågen, klä mig i det jag vill, träna när jag vill och äta det jag vill och inte det jag borde. Detta fungerar inte längre. Jag är fin som jag är. Det är det som spelar roll, vad jag tycker, vad jag känner.
That's it. / Superkvinna_95.
Lite sisådär.
All stress just nu bara snurrar till det i huvudet. Har tappat bort mina egna mål, min självkänsla och allt det där andra positiva som borde finnas där. Detta har blivit en riktigt dålig vana. Måste lära mig att andas emellanåt. Att acceptera allting som det är och vara glad för det jag faktiskt har i min närhet.
För jag är omringad av så mycket positivt, av så många helt underbara personligheter, och sen vet jag faktiskt att jag kan. Jag kan må bra. Jag kan acceptera verkligheten och uppskatta det lilla. Jag kan.
nytt avsnitt idag @ supernatural
Prioritering.
Känner mig så trött. Så omringad av fokuspunkter vilka alla kräver uppmärksamhet jag inte har. Vill så mycket. Faktiskt. Självklart finns där personer och tillfällen som jag värderar över all stress. Men ingenting kommer egentligen undan. Allting skyndar på i en tid jag önskar fanns där för att ta emot. Men nej.
Kvinnoförnedrande eller inte?
Vet inte om jag ger mig ut på djupt vatten med dessa åsikter eller inte. Är en ganska het diskussion och har alltid varit. Men i min feed på min facebook kommer nu kring halloween ständigt upp bilder på manliga och kvinnliga dräkter som vill tala om för mig hur förnedrande de kvinnliga kostymerna är.
Ville bara säga det. Om någon tog illa upp så var det inte mitt mål och jag ber om ursäkt.
ingen känner mig så väl som du
Jag vet inte, allting känns så avlägset. Men inte negativt. Bara avlägset. Som ett okänt äventyr vilket inte riktigt vill infinna sig i tid. Känns så olustigt att sitta fast i vardagen. Att gå i banor där allting är uppenbart och fantasilöst. Låt mig hoppa. Ta chansen att falla ner för stupet, se om vingarna bär eller brister, låt mig vara mänsklig.
Ligger för tillfället i soffan för att snart förflytta mig till sängen för att se min älsklingsserie. Har varit en skön och lugn kväll, inte gjort något. Känns lite som att lugnet före stormen, dock så vet jag inte för oväder det i så fall skulle vara. Men i alla fall, sov så gott allihopa.
inspo - let there only be one you
Har insett en sak med mig själv. Varför jag tränade. Och det var inte för att jag mådde bra av det, eller det gjorde jag ju också, men det var för att mitt självförtroende mådde bra av det. Jag gjorde vad jag ansåg var bäst för mitt självförtroende.
Så nu helt plötsligt har träningen blivit en mycket mindre del av min vardag, känns lite skönt, att inte ständigt känna kravet av att träna. Visst är jag fortfarande hälsosam, min kropp mår så otroligt mycket bättre nu än för ett år sedan och jag ångrar inga av mina val.
Men åter till poängen. Jag har insett att det jag nu eftersträvar inte går att finna på ett gym utan i min omgivning och i mig själv. Nu ska jag satsa till tusen på att bevisa för mig själv att jag duger som jag är och koncentrera mig på att göra saker jag mår bra av, försöka att tänka lite mer på mig själv. Detta är något jag tycker att alla ska göra, för alla förtjänar det, samtidigt som jag tror att ingen skulle skadas av lite självinsikt och självdistans.
Alla förtjänar att känna sig precis så som de är, man ska aldrig undervärdera sig själv.
Trollkarlens lärling - Höjdrädd
Fanfiction av Soleil Himmelvid
Blicken vandrar uppåt, varför just hon, varför är det hennes skräck som ska prövas? Allting handlar om honom, om då, om det förflutna. Allting dras upp i minnet, alla känslor upprepas.
Press och ångest, adrenalin som våldsamt pumpas fram långt där inuti. Blodig och kall, kroppen stirrar tveklöst in i Beckys skräckslagna anlete. Tiden tickar iväg och känslan av den kyliga metallen emot nacken får de få kvarvarande tankarna att frysa. Chocken sitter fortfarande i, lungorna har fortfarande svårt att fylla sin naturliga funktion.
Glädjen var det ända viktiga, hans läppar var de ända som fick hjärtat att slå. Dofterna, värmen, det oändliga lugnet. De hade skrattat, han hade tagit henne i sin famn och viskat mjukt i hennes öra.
Älskling, du skulle låtit mig omforma tiden, vi skulle stannat i landet som vi kallade vårt.
Stanken, den vidriga stanken, hans andedräkt nästintill sveder hennes ryggtavla. Svek, våld, ren skräck, omedvetet drar sig Becky närmre den dödsfördömda kanten, närmre en av de två återstående lösningarna. Långt där nere väntar ett oåterkalleligt mörker, ett oåterkalleligt beslut, valet har ingen vacker final oavsett riktning, pistolpipa eller våningsfönster, hennes hopp är existenslöst.
Stegen hade lett dem upp för trappan, högre och högre, de hade fnittrat och dränkt varandras kroppar i omsorg och åtrå, Jacob, hennes underbara Jacob. Samtidigt hade de slängt upp dörren, kastat sig ner i takgruset och blickat upp mot himlen, förlorat medvetenheten om vart den ena kroppen slutade och den andre hade sin början.
Älskling, låt mig stanna.
Beslutsam, trött, Beckys rädsla förvandlas till ilska trots det pågående hotet, varför ska hennes liv präglas av denne mans två olika vägar? Långsamt rör hon på sina stela lemmar, sakteligen förändrar hon sitt öde, det finns alltid en tredje utväg så länge man tror.
De hade andats in varandras andetag, de hade pulserat under samma hud. Lockarna i hans hår hade kittlat henne under hakan, fått henne att full av lust dra honom närmre. De hade älskat som om världen inte existerade utanför deras gränser, de hade kysst varandra utan att någonsin komma nära nog.
Älskling, nej.
Plötsligt, alldeles för plötsligt drar sig mannen undan, pistolpipan är nu inte längre ett av vägvalen, chockad, lättad, Becky känner livet gro på nytt. Uppskärrad och sinnesförvirrad blickar den våldsamt blottade mannen neråt, blod, forsande röda vågor. Becky ser det som en flod, ett hav av ilska som lämnar den nu likbleka mördaren. Hon är räddad.
Värmen strömmade igenom Jacobs hud, de hade tänkt lämna takets drömmar, tänkt fortsätta vidare, planerat att återuppleva tillfället i en väntande framtid. Men nej, den kalla metallen hade trängt in i hans hud, delat honom i två, något levande och något dött. Utan chans att rädda sin älskade hade Becky skådat när andan slitits utur hans bröst, sett den sista passionerade glöden försvinna för alltid.
Älskling, farväl.
trötthet
tankar kring allt och inget
Min frustration kring allas uppmärksamhetsbehov, allt drama och allas brist på självinsik är stort. Fortfarande vill jag påpeka att jag i vissa stunder inte räknas ut ur kategorierna, för jag är inte bättre än någon annan.
Men skillnaden, som jag upplever den är de kilometerna jag växt det senaste året, anledningen till varför jag kan se det ur ett annat perspektiv. Vilket en viss viktig person har lärt mig, medvetet eller ej.
Jag har lärt mig att inte enbart se mina egna behov och min egen styrka genom att trycka ner mina svagheter och brister, istället ser jag mig själv utifrån, försöker skapa en bild av den personen jag är i andras ögon. Istället för att trycka ner de negativa aspekterna i min personlighet så granskar jag dem och lär mig att omvandla de till något positivt.
Detta är något många, inte bara i min omgivning, borde jobba på. Jag säger inte att jag står högre än någon annan, utan att detta steget har tagit mig längre än någonsin, i en personlig skala.
Jag har lärt mig att värdesätta det som verkligen betyder något och att konfronetera det som stoppar mig. Jag har även lärt mig att framhäva det som borde framhävas och att lägga ner energi på det som jag personligen vill.
♥
det har gått ett år, ett helt jävla år, sen jag blev din. jag kan inte minnas när jag senast mådde såhär bra. du har fått mig att växa något otroligt, du har fått mig att våga agera, hoppas och känna. det är helt otroligt vilken frihet du gav mig den där dagen för så länge sedan. du är mer än en liten flicka som jag kunde ha hoppats på, du är som den där blonda, blåögda riddaren som kommer och räddar en ur tornet.
detta året har jag fått uppleva sådant jag inte skulle sätt var möjligt innan jag träffade dig, och hur dumt de än låter gör du mig helt varm inuti och ditt leende är det vackraste som finns. vi har sätt varandra ur alla lägen, sjuka, lyckliga, arga, trötta, glada, allt. och det har inte funnit någon endaste gång som fått mig att älska dig mindre. du är en sådan person som inte är lätt att hitta nuförtiden, ärlig och smart. du vågar vara dig själv trots allt omkring, du är nog en av dem jag ser upp till som mest, faktiskt.
I alla fall, det jag vill komma fram till är att du är det bästa som möjligen skulle kunnat hända mig, du får varje dag att vara den bästa. jag hoppas på ännu ett år(plus en massa till!!) fullt av spännande äventyr och mysiga kvällar. du är den som får mig som lyckligast, glöm aldrig det. jag älskar dig, verkligen älskar dig, mer än så mycket annat. jag är din och endast din, älskling.
just like a dream
nu plockar jag ihop mina bitar och går vidare, jag är trött på att aldrig orka. nu är får det vara nog, jag klarar det här.
en sista droppe
När ensamheten tar över, när det inte finns någonting kvar. Då är du där och ser mina tårar, ser mig gå sönder bit för bit.
Vattnet täcker dina höfter och bleka ben. Sipprar ner över dina nakna axlar och blandas med de salta tårarna som en efter en slår emot vattenytan utan ett ljud. Du är lycklig, underbart lycklig. Du ljuger.
Kranen slutar strömma och ögonlocken stängs. Andas in, andas ut. Tystnad.
Skratt, långt där borta skrattade du. Sorglösa skratt från en sorglös flicka. Klänningen fladdrade runt benen, virvlade när du dansade runt och runt i lycka. Blommor, trädgården doftade jasmin. Solen strök din ömma hud, spred en rodnad över dina vackra kinder. Blå himmel och mjukt gräs. Skorna hade du lämnat, du kände stråna tränga in mellan tårna. Kände hur de kittlades under dina bara fötter. Du log, plockade en blomma. En ros, en ros röd som blod.
Vattnet bränner dig och ögonlocken öppnas. Andas in, andas ut. Tysta skrik.
Svett och mardrömmar. Tårar, ångest och smärta. Flickans leende dog. Intrasslad i täcket, hon skrek i kudden. Ville aldrig vakna men var rädd för att sluta ögonen. Väggarna närmade sig, luften var kvav. Kunde inte andas, skrek. Men inget ljud lämnade hennes strupe. Skakade, grät. Hon slog knogarna blodiga. Till ingen nytta.
Ytan färgas röd och ögonlocken stängs. Andas in, men aldrig igen andas ut.
.
fly away
spegelbilden ljuger, ögonen är inte blå, jag är inte vacker. under ytan finns det ingen skönhet utan ett omänskligt monster. djupt inuti är det ingen som känner mig, där jag min egen, ensam, utsatt och törstandes efter frihet.
vördnadsfullt smeker jag min glasimitation, bilden omvärlden ser mig som, personen jag inte är. texten fångar min blick, de blodröda orden någon i stress och av säker slump klottrat ner med ett använt läppstift. nästan oläsbara men ur mitt perspektiv tydligare än våra andetag. "Livet är en illution", varje bokstav är inpräntad i min märg, som minnen man aldrig glömmer. backande tar jag ett steg mot väggen, begrundar mitt verk. med en enda droppe vatten var den andres arbete ogjort, osynligt, icke existerande.
plötsligt drar en hetta över mig, en våg av överväldigande vrede. blodet pumpas ut i mitt omlopp och utan att tänka mig för knyter jag näven och anfaller den oskyldiga spegeln som krossas till tusen bitar. i varje skärva ser jag min kropp, mitt skal. handen dunkar men inganstans syns den röda substans som borde flöda. oskadad och lugnad drar jag mig tillbaka, återfår min balans.
väggarna stannar upp, de närmar sig inte längre och spegelbilden avbildar mitt sanna jag. med bar överkropp och synliga revben ser jag undernärd ut. blek hy mot lysande gröna ögon, men det märkvärdigaste som människorna skyr hos mig, är min rygg, jag är nämligen inte som andra. vingarna breder ut sig, trycks mot tapeten och rummet känns omöjligare ännu mindre, ännu tommare.
ett förtvivlat försök till att övervinna rädslan slutar med att ett dussin fjädrar faller till marken och ger en inillad syn av att vandra på moln. fantasin varar inte länge, konsentrationen släpper och jag försvinner. känslan är borta, som om den aldrig fyllt mig. vingarna bleknar när jag blickar ut genom fönstret och ser världen återta sin form. skoninglöst likgiltig över vad den just fått skåda. viljan att kasta sg ut är stark, starkare än min kärlek gentemot dig. konsentrationen återkommer och på ett steg är jag ute, på ett steg glider drömmarna iväg med världen jag kände. natthimlen viskar ett sista farväl innan den envist slukar mig för sista gången.
intill det sista
tusen människor, tusen liv, tusen lysande fönster.
plågat trycker du min hand, oförmögen att släppa, oförmögen att låta mig se dina blåa ögon fälla oräkneligt många tårar. en inbjudande gest till tystnad hindrar dina ord att nå mina öron. smärtsamt blickar vi tillsammans ut över horisonten, ut över det vi kallade vårt. darrande ger mina läppar dina läppar din kärlek åter, ger dig den framtid vi skulle bemöta hand i hand. mina sista ord ekar i dina öron.
kvinnoidealet
hittade en text jag skrev för cirka två år sedan på en tidigare blogg, den kändes värd att lägga upp igen. insåg hur lite mina åsikter hade ändrats sen den tiden och jag skulle gissa på att jag inte är den ända som känner igen mig. tyvärr.
----------------
jag tycker att idealet omvärlden har satt upp för unga kvinnor är sjukt. det är det idealet som har lätt till både anorexi och bullimi, ett ideal som får kvinnor att svälta sig för att försöka bli den som man tror att samhället vill ha än som. man ska inte vara mer än skin och ben nu för tiden. man ska var så sjukt smal, omänskligt smal. vd hände med de kvinnliga formerna. är det inte meningen att kvinnor ska ha höfter, lår och bröst. lite mer fett på benen är bara mer att älska.
men tyvärr är det inte många som ser det såhär. eller, de kanske ser på andra så. men när det gäller ens egen spegelbild vägrar man att tänka så. då blir det snarare att för varje kilo man har gått ner intalar man sig själv att gå ner ett till, att bara äta lite mindre och röra på sig lite mer. att ju fler kilo man tappar ju fler kommer att gilla än.
jag ser mig själv såhär. och jag kan faktiskt säga att jag var tjock innan. har stolt gått ner nio kilo. men samtidigt så varje gång jag ser mig i spegeln ser jag bara det jag inte gillar, magen, låren. då är den första tanken att nej jag ska inte äta mer, jag vill inte gå tillbaka i tiden. för helt ärligt så har jag fått så mycket mer respekt nu efter vikt nedgången än vad jag fick innan. men samtidigt när man ser andra så jämför man direkt, i alla fall jag. jag äter så lite jag kan varje dag, för allt jag äter ger mig ångest. jag känner mig duktig när jag glömt äta eller inte hunnit. detta är inte bra, det ska inte vara såhär.
en kommentar jag fick för ett tag sen gjorde så att jag började fundera. det var första gången i mitt liv jag blev kallad benig. då fick jag känslan av att personen jag ser i spegeln kanske inte stämmer. att jag kanske inte är så tjock som jag har föreställt mig. men samtidigt fortsätter jag att äta mindre, för jag ser att det gör förändring på vågen. och för varje gånga jag ser att min vikt minskat är min första tanke att nu när jag lyckats med detta kan jag gå ner minst ett kilo till.
detta är inte ett naturligt beteende. för dem man har hört så många gånger förr, det är insidan som räknas. ingen person är perfekt och går inte att göra sådan. alla är olika men alla är exakt lika vackra trots form, färg eller kön. alla är exakt lika vackra trots siffrorna på vågen, och det går inte att ändra på. så hur man egentligen känner sig, tjock smal, ful, söt så finns det alltid någon som älskar dig för precis den du är. för i någons ögon är varje individuell människa speciell, perfekt och anorlunda, på ett bra sätt.
