varför kämpa med andan i halsen? varför tro att vägen är rak även om den har oändligt många kurvor? var är nattens skönhet om alla stjärnor har slocknat? jag orkar inte snubbla i mörkret. väggarna närmar sig och jag upptäcker att min sista flykt väg är stängd. hur kan man leva i hopp och längtan med medvetenheten om att mörkret aldrig tar slut. samtidigt så vet jag, för någon berättade för mig när jag var liten att i slutet av varje tunnel finns det alltid ett ljus.