Det är inte mycket som syns i media som upprör mig, som får mig att vilja säga till. Säga stopp. Jag gillar inte att ge mig in i diskussioner som känns större än mig. Alldeles nyss fick jag se delar av en video på expressens sida där de visade klipp från rumänien. Från fattigdomen. Och i kommentarsfältet var människor arga. Arga för att vi inte visar upp den fattigdomen som faktiskt finns bland våra svenskar. Arga för att expressen bara visar en viss del utav rumänien. Arga för att videon är vinklad. Arga för reporterns ordval. Inte arga för att det är så människor lever. Inte arga för att världen är så orättvis. Ingen skildring kan någonsin vara rättvis. När vi letar efter fel finner vi fel. Men när förlorade vi medmänskligheten? Jag är inte bättre. Jag är ofta den som inte vill se, inte vill höra. 

 

Men det gör mig ledsen att se hur flera av oss nedvärderar deras liv, deras problem och deras kamp. Jag vet inte om det är min syster som får mig att prata nu, bara genom att vara den hon är. Ovan är artikeln jag skrev i somras, den handlar om henne och hennes blivande man. Om hennes besök i rumänien, om världen hon inte visste fanns. Historian har efter min publicering växt sig stor, nått medier långt utanför sveriges gränser. 

 

 

I höstas bodde Florins vän i deras hus i oskarström för några månaders tid. Han kallas Bombonel. I höstas återvände han till rumänien. Där bor de i en väldigt fattig by. En dag när de var på väg hem med sin häst och vagn blev de påkörda av en bil. Bombonel är just nu förlamad i nästan hela kroppen. Deras redan fattiga familj kunde betala för tre röntgenbilder innan pengarna var slut. Ingen undersökning görs, inga mediciner skrivs ut, ingen personal sätts in. Just nu har dem en vän hos Bombonel på sjukhuset som gör allt jobb en svensk sjuksköterska skulle gjort. Men ingen vet vad som är fel och ingen vet vad som ska göras härnäst. För det är inte läkarnas ansvar. Har du inga pengar har personalen inte tid att finna vad som är fel. Har du inga pengar får du ingen hjälp. Om läget inte förvärras skickas han väldigt snart hem. Förlamad. För han är ingens ansvar. Hans familj har knappt råd med mat. De tömde sin ekonomi på tre röntgenbilder utan framgång. Den glada generösa man min syster umgicks med i somras kan inte äta själv. Men ingen bryr sig om att hitta felet. Det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen att en mans liv kan vara värt så lite.