Jag antar att det är svårare än man förställer sig. För vi säger att det är okej. Att timmar går långsamt men veckor går fort. Men det gör dem inte. Fem dagar har gått och det är som att jag redan glömt hur det känns att få falla i sömn mellan dina armar. Jag intalar mig att det är okej, som vi sa. Men det är det inte. Jag vill titta på dåliga serier vid matbordet, äta glass i sängen och släpa våra dumma matkassar genom halva stan. Jag vill inte sakna dig i fem veckor till. För det är så mycket svårare än jag trodde det skulle vara.